Jag är så sugen på loppis att jag knappt vet var jag ska ta vägen. Och jag är sugen på loppis, inte second hand - en vanlig hederlig lite halvsunkig loppis! Där man får rota i lådor, vrida och vända, pruta och köpslå.
När jag var liten var loppis det ultimata helgnöjet. Jag såg inte allt skräp, jag såg bara potentialen. Såg det vackra bakom det skamfilade. Gamla Kitty-böcker med fint omslag (som noga skrevs in på en lista i kronologisk ordning med serie-nr och allt. Ja, jag var ganska noga med sånt som barn.), prydnadsaker och andra bra-att-ha-saker tog jag stolt med mig hem för en billig penning.
Men letandet var bara halva nöjet, pruta var man ju tvungen att göra! Redan som ca 7åring så frågade jag mamma och jag kunde få bara mynt av henne när det var loppisdags. Så att när jag prutade så kunde jag driva ned priset och sen ge dem den exakta summan. Istället för att pruta ned från t ex 10 till 6 och sen räcka fram en tjuga. Det tyckte jag redan då kändes lite knasigt. Och gick inte prutningen alls min väg så kunde jag alltid hålla upp så mycket jag ville betala och säga att "men jag har bara 6 kronor". Jag vet, lite väl slugt... Men det funkade faktiskt i ca 80 % av fallen! Och när det gäller såna belopp kanske man kan få vara lite slug?
Visst jag kanske inte alltid ser samma potential längre när jag är på loppis. Det mogna ögat är lite mer kritiskt. Men när man letar och letar, och tillslut hittar en skatt är det fortfarande ett barns triumf jag känner. Och mitt barnasinnes känsla för prutning sätter in. Så går man en än gång stolt ut från lokalen med fickorna fulla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar