Den här helgen handlar om avslut, dra ett spräck över, lämna bakom, rörelse framåt. Det jag har längtat efter och jobbat hårt för det senaste året.
Att låta såren läka, inte peta loss sårskorporna. Det är dags att lämna bitterheten och inse att det är ingens fel. Människor är bara människor och ibland blir det fel. Inse att det var inte kul jämt, men jag har haft en bra barndom. Jag har en helt fantastisk familj som älskar mig för den jag är, respekterar mig och som det går att prata med. Det är mer än vad andra har. Det är det som är det viktiga, inte omständigheterna runt omkring.
Ärren människor (och ibland även jag själv) har gett mig berättar var jag kommer ifrån, men de definierar inte vem jag är idag och vart jag är på väg.
Och det känns så sjukt skönt. Att jag äntligen är där. Att jag äntligen är redo att röra mig framåt. Att släppa det negativa och se det som faktiskt varit positivt. Det är dags att sluta önska mig någon annans liv och inse att det här livet har varit a hell of a ride. Det finns så mycket att vara tacksam för och så mycket att se fram emot!
På måndag börjar en nu fas i livet, nämligen universitetslivet. Plugg, tentor, hundratals sidor att läsa, krav på prestation, gemenskap och diskussioner. Det är nytt och läskigt och ogreppbart. Men det ska också bli spännande, roligt och skönt att ta det steget framåt!
Ledmotivet för dagen
